De individuella lönerna presenterades i slutet på 1980-talet och början av 1990-talet som ett framsteg. Varje anställd skulle vara fri att påverka lönen och alla skulle vinna på det. Saken är att i en sådan situation finns det bara en vinnare. Facket köpte arbetsköparnas karamell och gick med på detta i, i stort sett, alla branscher.

Detta var en naturlig del i avsaknaden av en klassanalys från fackets sida, samt att många fackföreningar blev någon sorts organisationer som sysslar med försäkringar, erbjudanden om billig el eller olika produktförsäljningar i stället för klasskampsorganisationer. Alla riksdagspartier, även så kallade röda partier, accepterade detta. Inget synligt motstånd fanns.

Nu är det mycket få som har tariff­löner i sina kollektivavtal, i stället finns individuella löner överallt. De individuella lönerna är ett utmärkt sätt att ge makten över lönerna till arbetsköparen. Varje anställd är beroende av en chef för att få en lönehöjning när man säljer sin arbetskraft.

Då finns inte längre det fackliga löftet: ”Vi lovar och försäkrar att aldrig någonsin, under några omständigheter, arbeta på sämre villkor eller till lägre lön än det vi nu lovat varandra. Vi lovar varandra detta i den djupa insikten om att om vi alla håller detta löfte så måste arbetsgivaren uppfylla våra krav.” Hur kan man lova något när arbetsköparen fastställer lönen ensidigt? Alla löneförhandlingar är bara ett spel som i bästa fall justeras lite genom någons enstaka löneförhöjning.

De individuella lönerna skapade stora problem för många lokalvårdare och gav en enorm makt till cheferna. Många kände sig orättvist behandlade och många som gjorde ett mycket bra arbete fick trots det bara en liten höjning, i bästa fall ett par hundra­lappar i lönepåslag. Lokalvårdarna har berättat om chefers kompisar som fick bra lönehöjningar medan de som cheferna inte gillade eller de som var kritiska till företaget fick det minsta påslaget. Den enda lösningen var att införa tarifflöner som garanterar en rättvisare löneutveckling för alla.

Trots att många ”välvilliga” i många år försökt att övertyga oss om att denna kamp är en kamp mot väder­kvarnarna har vi fortsatt. Gång på gång ställde vi detta krav till arbetsköparen (oavsett om de hette Connex, Veolia eller MTR). Vi mobiliserade våra medlemmar i många aktioner och protester och alla våra medlemsmöten har godkänt detta krav på tarifflöner för alla enhälligt.

Seko Tunnelbanan anser att det är en stor seger först och främst för lokalvårdarna själva, som nu kommer att ha relativt rättvisa löner även om lönerna fortfarande är för låga enligt oss, men också för alla våra arbetskamrater i tunnelbanan och även för alla arbetare i hela Sverige. Så vitt vi vet är det första gången på åratal som en fackförening lyckats ta bort individuella löner och införa tarifflöner. Det visar att en envis kamp för ett rättvist krav som arbetarna stödjer, det vill säga en klassorienterad linje som en fackförening för, slutligen kan leda till seger.

Vi fortsätter vår kamp och vi solidariserar oss med all den kamp som förs mot kapitalet för att vi arbetare som producerar allt, endast får smulor tillbaks. Därför handlar vår kamp om allt från små förändringar som underlättar för våra medlemmar, men också stora förändringar för hela arbetarklassen för att ha ett bättre, rättvist samhälle där arbetarklassen kan vara herre över sig själv.

En för alla! Alla för en!