Stockholm 2023-04-03

IF-Metall och Teknikföretagen är nu överens om ett nytt löneavtal, de s k märket, som sträcker sig i 2 år. Överenskommelsen innebär att det första året, alltså 2023, skall löneökningen bli 4,1 % och för 2024 blir det 3,3%. Många förbund nu presenterar avtalet som att det är de högsta löneökningarna vi fått igenom någonsin! Man försöker presentera en reell lönesänkning som en stor löneökning! Det är falskt!

Detta är ett avtal som sänker köpkraften för 2,2 miljoner lönearbetare i Sverige. Att avtalet är ett lönesänkningsavtal är inget som vare sig IF-Metall eller arbetsköparorganisationen Teknikföretagen gör någon hemlighet av. Man motiverar avtalet med att industriföretagens konkurrenskraft måste försvaras samt att inflationen måste bekämpas, utan att berätta att inflationen skapades av kapitalet själv, då inga lönehöjningar har ägt rum.

Med en inflation på 12 % i dagens läge och prognoserna att situationen ska det bli nästa densamma i flera år till, så inser alla att det inträffade avtal innebär en rejäl sänkningen av den disponibla inkomsten för 2,2 miljoner lönearbetare. Allt detta kan ske genom att de svenska fackliga centralorganisationerna och förbund, ser som sin främsta uppgift att alltid förvara och slå vakt om de stora monopolföretagens aktieutdelningar och inte arbetarnas intressen. Seko Tunnelbanan har i månader protesterat mot detta, för reella lönehöjningar och mot prishöjningar. De största vinnarna på årets avtal är förutom Teknikföretagens medlemsorganisationer de stora livsmedelskedjorna, de stora bankerna i Sverige och andra stora bolag och de stora förlorare är alla vi som producerar allt!

I resten av Europas länder låter arbetare sig inte förslavas under klassamarbetets politik. Vi ser det i Grekland, Frankrike, Storbritannien, Tyskland, Belgien med flera länder där de fackliga organisationerna tar till alla till buds stående stridsmetoder för att förvara medlemmarnas intressen. Inte sällan har resultaten blivit lyckosamma.

Seko Tunnelbanan kommer att fortsätta kampen trots denna oacceptabla överenskommelse i samordning med andra fackföreningar som ser vikten på att försvara arbetarklassen i Sverige. Vi kommer inte att ge upp och fortsätter kampen både på lokal nivå men även på central nivå. Arbetare ska inte ha ansvar för de stora bolagen ska höja deras vinster på vår bekostnad. Arbetarklassen måste förstå att det är inte vi som skapar inflationen, kapitalets hunger på vinst gör det.

Vi ger inte upp! Kampen fortsätter! En för alla och alla för en!

Kampen fortsätter för reella lönehöjningar och mot prishöjningar! Ny demonstration lördagen den 25 mars. Samling Norrmalmstorg kl 14.00, avmarsch kl 14.45 mot Norra Bantorget.

I februari hade vi rekordhög inflation på mer än 12%! Matpriserna skjuts i höjden och en tredjedel av barnfamiljer har det svårt att klara situationen. Det är i sådana tider som vi måste gå samman för att försvara oss från arbetsgivarna inte ska vältra över kostnader på oss. LO-ledningen och facken inom industrin med låga lönekrav på 4,4 procent har precis motsatt effekt – det innebär att de rikas vinster försvaras på vår bekostnad och skickar signalen på att vi är beredd att sänka våra löner utan strid.

Snacket om “inflationsspiral” är inget annat än just snack för att arbetare ska acceptera lönesänkningar, en lika gammal skröna som arbetsgivarnas kampanjer för att hålla nere lönerna. Inflationen har skjutit i höjden trots att avtalsrörelsen mer eller mindre ställdes in under pandemin och löneökningarna blev ytterst modesta. Inflationen beror alltså INTE på lönerna den här gången heller! Det måste bli ett slut på all propaganda som kapitalet, deras media, många politiker och en del av våra egna matar oss med, att det är vårt ansvar. Vi menar att arbetarklassen har tagit sitt ansvar länge nu och vi måste stå upp för vad som är rätt.

I Storbritannien, Tyskland, Belgien, Grekland, Frankrike och andra länder pågår fortfarande strejker och demonstrationer som kräver rejäla löneökningar, bättre arbetsvillkor och ett stopp för fortsatta privatiseringar.

Allt detta handlar om ett ord som hamnat i glömskan: klasskamp.

Vi kräver

–        Bibehållen levnadsstandard. LO-facken måste kräva på full kompensation för inflationen.

–        Utöver inflationsskyddade löner behövs reallöneökningar i krontal, på minst 2000 kronor i månaden för alla. För att de lågavlönade som ofta tagit den största smällen inte fortsätter halka efter i löneutveckling och levnadsstandard.

Förhandlingarna om ett nytt centralt kollektivavtal är nu i gång.

Förra veckan växlade vi yrkanden med Tågföretagen.

Vi fick ta del av deras förslag på hur vi bäst möter krisen i Spårtrafik. Hur vi bäst återupprättar järnvägens attraktionskraft tillsammans. Eller det var precis vad vi inte fick göra.

För även om vi är överens om att det råder en kris i branschen så fanns det inga förslag på hur vi ska lösa den. Inte ett enda förslag som kan hålla kvar folk i branschen. Som kan få folk att söka sig hit.
Ingenting.
Är arbetsgivarna nöjda med läget? Det är frågan vi ställer oss. Nöjda med att folk lämnar branschen eftersom schemat inte håller och livet utanför jobbet alltid kommer i andra hand. Som alldeles för många av våra arbetskamrater känner.
Att det räcker nu.
Och då är arbetsgivarna i princip nöjda.

Det är nog det bästa sättet som vi kan beskriva Tågföretagens yrkande. Att man är nöjd med läget, med några få förändringar till det sämre så klart. För Tågföretagen vill saker. Inte saker som kan ta oss ur krisen men ändå, deras yrkande är inte tomt. Tågföretagen vill se över den nya förhandlingsordningen, tillsätta en arbetsgrupp för se över hur arbetstiderna kan göras mer flexibla, ta bort anciennitetsordning där det finns kvar, hitta sätt att slippa förhandla med facket, öka möjligheterna till arbete varje helg, ständig natt för städet, ta bort fördelarna med nya LAS och öka tiden det tar för folk med otrygg anställning att få ett fast jobb.
De värsta katastrofkraven som vi sett tidigare år lyser med sin frånvaro. Det är bra så klart.

Det är mer nertonat den här gången. Mer återhållsamt. Men det är en klen tröst när vår bransch är i kris. Även små hugg mot våra villkor fördjupar krisen i branschen. Så här två förhandlingstillfällen in i avtalsrörelsen är det svårt att säga något annat än att det kommer att bli tufft. Vi står långt ifrån varandra i de frågor som vi har diskuterat hittills. Vår uppmaning från förhandlingsdelegationen är att alla kan hjälpa till! Få i gång snacket på jobbet och värva en medlem eller två till Seko.

Ju fler vi är, desto starkare är vi i förhandlingarna!
Hälsningar
/Förhandlingsdelegationen för Seko Spårtrafik