Stora satsningar på järnvägen och infrastrukturen är en nödvändighet – men inte för Natos skull. Krigshetsen och propagandan leder till en ökad nationalism som ställer arbetare i olika länder emot varandra, skriver Jannis Konstantis, ordförande och Louise Strömbäck, sekreterare från Seko Tunnelbanan.

Här nedan följer hela artikel som publicerade i Seko Tidningen

I en artikel i Sekotidningen från den 10 februari 2025 med rubriken ”Nato skapar boom för järnvägen – flera sträckor måste rustas upp” beskrivs hur bra det kommer bli för järnvägen att Nato och Försvaret kräver upprustningar.

Vi reagerar starkt mot denna militaristiska propaganda som en del agiterar för.

Att satsa på järnvägen och infrastrukturen är någonting som vi som arbetar inom spårtrafiken länge har krävt, oavsett vilket parti som haft regeringsmakten.

Sälj inte er själ

Det är en självklarhet för oss, men det verkar som att vissa kan acceptera vad som helst för att få igenom en upprustning av delar av järnvägen, till och med att sälja sin själ för det. Frågan är vad våra arbetskamrater, som en gång i tiden utlyste strejk för att det inte skulle bli krig mellan norska och svenska arbetare, skulle säga idag.

Att satsa på krig är inte vad arbetarrörelsen ska ägna sig åt, oavsett om en del av järnvägen rustas upp till följd av det. Att upprustningen i första hand ska gälla transporter av Nato-soldater, stridsvagnar och tungt artilleri är en anledning för oss inom arbetarklassen att känna oro, och att inte eftersträva det.

Många skulle mista livet

Arbetarklassen ska kämpa för ett fredligt samhälle, med solidaritet mellan arbetare i olika länder, och inte stå bakom stater, stora företag och internationella organisationer som Nato som vill ha krig, elände och förstörelse. Arbetarrörelsen ska verka för fred, inte krig där de enda som förlorar är arbetarna själva som slaktas på krigets fält, alltså våra bröder och systrar.

Att den Nato-drivna utbyggnaden av järnvägen skulle skapa många nya jobb måste ses i ett större sammanhang, alltså att många människor som följd kommer att mista livet.

Till för medborgarna eller Nato?

Självklart handlar försvarets och Natos intresse för att satsa på exempelvis järnvägen bara när det passar dem själva, för att underlätta transporter av krigsmateriel och Nato-soldater. Det satsas inte för att folket i Sverige ska ha en bättre järnväg, och att det ska bli lättare att transportera sig mellan landet och städerna.

Vi som arbetar på järnvägen och Sveriges befolkning har krävt infrastruktursatsningar i många år men inget har gjorts. Nu när Försvarsmakten och Nato kräver det är det en helt annan situation, då säger man ja direkt! Frågan är om staten är till för sina medborgare eller för militären och Nato.

Acceptera inte propagandan

Att svenska staten använder sig av propaganda om krigshotet från Ryssland, en annan stat som gör precis samma sak, ska inte skrämma oss inom arbetarrörelsen och få oss att vika ner oss och acceptera krigspropaganda och militär upprustning. Vi kommer som arbetarklass att betala ett högt pris i form av att satsningar på vård, utbildning och annat minskar drastiskt medan utgifter för krig höjs kraftigt. Så vi ska först betala med försämrad ekonomi och sedan, om vi går med på detta, med våra liv.

Utöver detta öppnar staten upp för att det privata kapitalet, och då pratar vi om stora företag, ska komma in i krigsinfrastrukturen. Krig är en möjlighet för krigsprofitörer av olika slag. Samtidigt kan även våra pensioner komma att satsas på det, så om någonting går fel riskerar vi även att betala priset genom sänkt pension!

Ökad nationalism

Stora satsningar på järnvägen och infrastrukturen är en nödvändighet. Det är staten som ska genomföra det, men i stället använder de sig av ett påhittat krig för att satsa på militären och Nato å ena sidan, och stora privata bolag för att privatisera ännu mer av infrastrukturen.

Krigshetsen och propagandan leder till en ökad nationalism som ställer arbetare i olika länder emot varandra. Men arbetare i olika länder har mer gemensamt med varandra än med den härskande klassen i deras respektive länder. Arbetarrörelsen är internationell och måste stå enad mot de krafter som försöker splittra och försvaga oss.

Det behövs ett stopp på all propaganda för och planer på arbetarklassens deltagande i ett krig där vi kommer bli offrade mellan olika stora geopolitiska och ekonomiska intressen.

Arbetarklassen ska kräva fred och inte krig